Sveket mot det sublima: The Truman show
Med Picnic at Hanging Rock fick Australien sin första erkända, men motvillige auteur i något som skulle klassas som Australiens första filmvåg. Peter Weir som hade sitt förflutna i TV-sketcher och revyer och verkade i den efterblivna australiensiska filmbranschen var misstänksam mot all form av europeisk intellektualism. På frågan vilken effekt han vill att hans filmer ska ha på betraktaren svarar han: ”I like to think that people get their money’s worth”. Efter tre surrealistiska och öppna filmer, The Cars that ate Paris, Picnic at Hanging Rock och The Last Wave, såg Weir en fara i att regissören placerade sig som en guru i centrum av filmskapandet. Redan i nästa film, Gallipoli (1981) märks en mer hantverksmässig inställning. Det är en krigsskildring berättad med stor sensibilitet, men som i jämförelse med Picnic ger ett opersonligt, tuktat och tillrättalagt intryck.
Så småningom hamnade Weir som bekant i Hollywood där han gjorde Vittne till mord, Moskitkusten, Döda poeters sällskap, Gifta på låtsas etcetera. För Weir var det lättare att vara individualist i Hollywoodfabriken än i den europiska auteurkulturen. Hollywood har han sett som en kontorsplats där han kunnat utveckla sin övertygelse: film som hantverk, inte konst.
Ur det sublimas synvinkel kan man konstatera att någonting har hänt. Något har gått förlorat. Manifestationen av detta fall ser jag i The Truman Show. Filmen om Truman Burbank som ovetandes framlever sitt liv i en minutiöst regisserad TV-show i vilken han har huvudrollen, är underhållande på ett slapp sätt samtidigt som den infogar billiga kritiska poänger. Tyvärr är The Truman Show en satir och satiren är ur sublimsynpunkt den lägsta och falskaste av genrer.
Satiren tuktar sin betraktare med verklighetsfundamentalism, den är manipulativ med dolda agendor som berömmer sig om att vara en riktig ”ögonöppnare”. Som betraktare förväntas man ”se verkligheten” enligt den ideologi, moral eller det samhällskontrakt som filmen bärs upp av. Satiren är en genre, medan det sublima överskrider varje genre.
Det sublima är en sann erfarenhet av konst, en sann flykt från verkligheten och en sann identifikation med intet. Det sublima är elitistiskt såtillvida att det mäter varje människas förmåga att bli skrämd, hänförd och stor. Det är demokratiskt eftersom alla har samma chans: det handlar inte om dina förutsättningar att intellektuellt abstrahera konst, utan din lust att leva med konst.
För tjugofem år sedan var det Picnic at Hanging Rock i souterrängvillan, idag är det Truman Show och satirisk konst som gjord för att man ska plocka fram sina sensmoralistiska analysverktyg uppsnappade på kultursidor och fempoängskurser. Eskapismen har blivit omöjlig, för varje flykt leder obönhörligt tillbaka till den autentiska verkligheten. När Truman Burbank vinkar adjö åt sin publik vid såpakulissens utgång minns man Dario Argentos tavelmetafor där Anna Manni tar steget in Ikaros flykt. The Truman Show är den sorgliga sagan om hur vi blev vuxna, hur vi tog steget i rätt riktning in i den verkliga verkligheten. Det är helt enkelt inte lika lätt att fly bort längre.
