Flickor försvinner 3: Don’t look now
“Don’t look now”, John said to his wife, ”but but there are a couple of old girls two tables away who are trying to hypnotise me.”
Så inleder Dauphne du Maurier novellen ”Don’t look now” från 1970, som tre år senare skulle bli en av decenniets mest utsökta rysare av Nicolas Roeg. du Mauriers novell är en lätt humoristisk, genomgedigen skräcknovell. Roegs filmadaption är extremt grym och extremt visuell. Citatet ovan används aldrig i filmen, men måste ha fungerat som nyckel för Roeg. Han har konsekvent utnyttjat bildberättandets förmåga att samtidigt visa och dölja. Det som duperar och fascinerar är lika mycket det som visas, som det som ligger utanför bilden. Här finns också ett spel med blick och blindhet där Roeg synliggör det osynliga. Den synska kvinnan i filmen är blind, medan den seende förnuftsstyrda mannen inte äger förmåga att tolka de bilder som kommer över honom: även han är synsk utan att veta om det.
Filmen börjar med den grymmaste av förluster. Mr och Mrs Baxter (spelade av en ung sympatisk Donald Sutherland och en eteriskt bräcklig Julie Christie) befinner sig i sin villa. De småpratar, arbetar och dricker kaffe, alltmedan deras treåriga dotter Christine i röd regnkappa sjunker ner under vattenytan i trädgårdens geggiga tjärn.
I nästa steg följer vi paret i Venedig. Det är några månader senare och stämningen är resignerad och kärleksfull. Men två orosmoment leder sorgen in i en lätt kitschig skräck: en mördare härjar i staden och två snälla, men kusliga skotska systrar dyker upp, varav den blinda säger sig ha sett Christine sitta mellan paret på en restaurang. Det är startskottet för en dragkamp där ödet leker katt och råtta med det rationella förnuftet. John Baxter börjar se syner: han ser en flicka i röd kappa springa omkring längs kanalerna, han ser sin hustru sorgklädd i en gondol med de gamla systrarna. Han börjar under stor förvirring leta efter sin hustru och följa efter varelsen med den röda kappan.
I en av filmens första scener betraktar Baxter, som är konservator, ett negativ på en venetiansk kyrka genom en förstoringslins. Genom luppen ser han en gestalt med röd huva sitta på en av kyrkbänkarna. I samma ögonblick som dottern drunknar ett hundratal meter därifrån, spiller han vatten över fotot, varpå gestalten upplöses och rinner ut i en blodröd vätska över fotot. I nästa stund sträcker han på sig, perplex, förstenad av odefinierat obehag. Han springer ut ur huset, ner till tjärnen för att rädda sin dotter.
Flera sådan visuella sprickor - syner - mellan representation och värld förekommer i filmen. Fotot är en förebådelse av såväl barnets död, som sker i nästa nu, som Baxters egen, som inträffar i Venedig i filmens slut. Dåtid, nu och framtid kristalliserar sig i en punkt, i en tidskristall för att tala med Gilles Deleuze. Filmens sublima melankoli kommer av detta: förlusten är från början ett överskuggande faktum. Allt är förbi, nu och nu. Berättelsen är relativt linjär men inbegriper alltså en sorts ockulta, esoteriska fenomen som bildar luckor i tiden och rummet. Dessa luckor ställer betraktaren inför bildens två modus: den avbildande, mimetiska funktionen, och ”bilden i sig”, det rent visuella som en form för seendet och blicken. Dessutom införlivar den en illusionsbrytande verfremdung som ställer oss inför frågan: Vilken fiktion ska vi tro på? Eller: Vilken lek gillar vi bäst? Eller: När ska vi riva slöjan av spöket?
Den visuella styrkan i Don’t look now eliminerar betraktarens valfrihet och tolkningsutrymme. Den lockar, förför och förfärar. Man trollbinds och underkastar sig dess mystiska produktion av mening. Ända till de allra sista slutscenerna när Baxter konfronteras med den rödklädda varelsen: det han trott varit en flicka i nöd visar sig inte vara annat än en clochard, en ful, småväxt kvinna. I samma stund river sålunda berättelsen slöjan av sig själv och kastar the horror i synen på betraktaren. Nya frågetecken: Har det man fruktat vara flickans döda ande hela tiden varit något mycket värre, mer frånstötande, mer obegripligt? Melankolin får sig ett hugg mitt i hjärtat. Det vi sörjde ”var förbi” har i själva verket inte existerat. Eller segrar det rationella förnuftet i slutändan? Baxter och den synska damen är ömkansvärda, patetiska dårar och mördaren som härjar i Venedig är en dvärg i röd kappa, det vill säga allt är en olycklig slump?
Den småväxta kärringen slår till mot oss liksom döden slår till mot John Baxter: Ur det överromantiserade, ur den venetianska kyrkokitschen, ur berättelsen och bilderna vi trott på och lagt oss platt inför, dyker hon upp och blir lika sann som rummet vi befinner oss i. Ful, bortstött och djupt sorglig. Liksom utkastad ur fiktionen, lika prosaiskt köttig som obegripligt kuslig - som en borttappad kusin till Udo Kiers monsterbaby i Lars von Triers Riket. Aldrig har jag upplevt döden så illusionslöst och slutgiltigt på film.
