Flickor försvinner 4: The Wicker Man
Vad mynnar alla dessa obegripligheter och logiska kullerbyttor ut i, om inte en uppmaning att släppa taget i ett grandiost amor fati? När slöjan rivs bort finns inget kvar förutom döden och ett eko av förlust. Filmerna slutar inte bara med att personerna tappar fattningen och blir renons på mentala skyddsnät, pendelrörelsen mellan ”verkligt” och ”imaginärt” avslöjar också filmerna som illusioner.
I kultrysaren The Wicker Man från 1974 av Robin Hardy, anländer en rättrådig kommissarie, Sgt Howie, till den isolerade skotska ön Summerisle för att utreda försvinnandet av en flicka. Till hans starka motvilja är det ett samhälle befolkat av naturdyrkande libertiner (vars ledare spelas av Christopher Lee) som underligt nog förnekar flickans försvinnande. Sökandet efter flickan kantas av hädiska utspel och blasfemiska fruktbarhetsriter. Öborna verkar barnsliga, ostyriga och frivola i största allmänhet. Var Howie än vänder sig stöter han emot en kultur med främmande koder. Till sin fasa inser han snart att flickans försvinnande har att göra med en kommande högtid, en hednisk offerfest. Inför festligheterna klär han ut sig till narr för att avslöja öbornas hemliga förberedelser och rädda flickan undan offerriten.
Mer och mer framstår allt som arrangerade, överspelade scener i en bisarr komplott i vars upplösning Sgt Howie ovetandes har renderats huvudrollen.
Även om The Wicker Man är betydligt mer ironisk och teatral, finns samma filosofiska lek med de fiktiva lagren som i Picnic at Hanging Rock’s poe-ska prolog och liksom i Don’t Look Now sammanfaller sökandet efter flickan med ett oidipalt seendemönster.
Både John Baxter och Howie närmar sig obönhörligt och blint sina onda öden i högmodig tro att de gör det motsatta. De försöker häva den ockulta förbannelsen med förnuft och aggressiv argumentation. Howie blir lurad, men han är också blind i sin auktoritativa tro på sin egen autonomi gentemot kollektivet. Som representant för lagen och civilisationen blir han det mest motvilliga, och därmed perfekta, offret. Det hela får ett lika sorgligt som fasansfullt slugiltigt slut.
I den stund Baxter och Howie dör har de klivit ur fiktionen och blivit ett med filmens estetiska idé som blir att avslöja illusionen, blotta strupen på sig själv i ett sublimt skräckfyllt crescendo. Det är också i dessa ögonblick de blir sanna för betraktaren.
Vad gör dessa visuella monsterfilmer med åskådaren om inte förvandlar henne till en melakolisk voyeurist? Tre regissörer gör i början av sina karriärer filmer som handlar om obegripliga försvinnanden av flickor, vilket leder till ett fåfängt sökande efter sanningen. Flickorna försvinner, men det är vi som dör.
